Besviken
Dagen började bra. Solen glimtade in mellan persiennerna. Himlen över sjön hade ett rött skimmer och dagen kändes underbar.
Greig hade redan lämnat barnen på fritids, han är så omtänksam, låter mig sova.
Jag gled i morgonrocken och var på väg mot stereon (börjar alltid dagen till P3). Men på vägen dit hörde jag att Greig lät upprörd så jag gick förbi och nyfiket lyssnade till vad som disskuterades på telefon. Vi har haft en del upprörande telefonsamtal det senaste halvåret angående läckan i taket, så jag antog..
Greig lade på och förklarade.
Nu till den djupa besvikelsen.
När han hade lämnat Ronja på dagis hade han frågat den fröken (som alltid är sur) om alla vikarier vet om Ronjas tillstånd och vad som gäller. En helt berättigad fråga eftersom det dagen innan hade varit en ny fröken där som lät Ronja leka i direkt solljus och vi fick förklara att hon måste vinkla persiennerna, det var inget mer med det.
Fröken sur tog det helt konstigt och höjde rösten och blev otrevlig. Började gapa om om att dom inte har personal att ta hand om Ronja. Greig frågade då om de inte smörjer in de andra barnen innan de går ut - och det gjorde dom ju, likaså frågade han om de inte tar på de andra barnen kläder innan de går ut - och självlart gör de det. Ronja har tillskillnad från de andra barnen solglasögon, men hon vet att hon ska ha dom och det tar ca 3sekunder att ta på dom. Det är den huvudsakliga skillnaden, i sommar kommer det involvera ett par vantar och en solhatt också.
Men detta räckte inte som argument för fröken sur, hon vill inte ha Ronja på deras dagis, hon tycker att hon ska gå på en särskild skola i Nässjö för utvecklingsstörda och förståndshandikappade barn, där hon tycker att dom kan ta hand om henne bättre. Ronja har ingen störning eller något hinder, hon är före barn i sin egen ålder, hon tål inte solljus bara.
Greig kände sig så illa berörd över hur hon betedde sig så han ville hellst inte lämna Ronja där. Men hon var redan iväg sprungen (hon älskar sitt dagis) så han lät henne stanna. Innan han gick sa han sin mening till fröken sur, som verkade fatta att hon hade gått för långt.
Samtalet jag överhörde var Greig som pratade med rektorn på skolan. Även hon var inne och tassade på skolan för utvecklingsstörda, men den idén borrade han hål på illa kvickt. Tydligen måste föräldrarna själva be om att få komma dit, det har personalen eller rektorer inget bestämmande över (tack o lov).
Besvikelsen är för hur man kan bete sig som hon - skälla ut oss för att Ronja gör hennes jobb jobbigt. För att Ronja har en ovanlig sjukdom. Räcker inte det för oss? Ska vi behöva oroa oss för hur den fröken beter sig med Ronja när vi inte är där.
Det borde kanske tilläggas att den här fröken har haft problem redan från början när vi hade möte på dagiset med läkare och rektor, redan då var hon helt anti.
Vi vill bara att våran dotter ska få en så normal uppväxt som möjligt. Hur kan man vara så tom på medmänsklighet? Kan hon inte vara glad för att hennes barn är friska och visa lite sympati istället? Detta är våra liv, bara hennes jobb och så jobbigt är det väl inte att fälla persiennerna så solen går upp i taket istället?
Detta förstörde min dag. Det känns som att någon är emot mitt barn. Någon är arg för att hon finns i dennes liv.
Hur kan man vara så? särskilt när man jobbar med barn..
Greig hade redan lämnat barnen på fritids, han är så omtänksam, låter mig sova.
Jag gled i morgonrocken och var på väg mot stereon (börjar alltid dagen till P3). Men på vägen dit hörde jag att Greig lät upprörd så jag gick förbi och nyfiket lyssnade till vad som disskuterades på telefon. Vi har haft en del upprörande telefonsamtal det senaste halvåret angående läckan i taket, så jag antog..
Greig lade på och förklarade.
Nu till den djupa besvikelsen.
När han hade lämnat Ronja på dagis hade han frågat den fröken (som alltid är sur) om alla vikarier vet om Ronjas tillstånd och vad som gäller. En helt berättigad fråga eftersom det dagen innan hade varit en ny fröken där som lät Ronja leka i direkt solljus och vi fick förklara att hon måste vinkla persiennerna, det var inget mer med det.
Fröken sur tog det helt konstigt och höjde rösten och blev otrevlig. Började gapa om om att dom inte har personal att ta hand om Ronja. Greig frågade då om de inte smörjer in de andra barnen innan de går ut - och det gjorde dom ju, likaså frågade han om de inte tar på de andra barnen kläder innan de går ut - och självlart gör de det. Ronja har tillskillnad från de andra barnen solglasögon, men hon vet att hon ska ha dom och det tar ca 3sekunder att ta på dom. Det är den huvudsakliga skillnaden, i sommar kommer det involvera ett par vantar och en solhatt också.
Men detta räckte inte som argument för fröken sur, hon vill inte ha Ronja på deras dagis, hon tycker att hon ska gå på en särskild skola i Nässjö för utvecklingsstörda och förståndshandikappade barn, där hon tycker att dom kan ta hand om henne bättre. Ronja har ingen störning eller något hinder, hon är före barn i sin egen ålder, hon tål inte solljus bara.
Greig kände sig så illa berörd över hur hon betedde sig så han ville hellst inte lämna Ronja där. Men hon var redan iväg sprungen (hon älskar sitt dagis) så han lät henne stanna. Innan han gick sa han sin mening till fröken sur, som verkade fatta att hon hade gått för långt.
Samtalet jag överhörde var Greig som pratade med rektorn på skolan. Även hon var inne och tassade på skolan för utvecklingsstörda, men den idén borrade han hål på illa kvickt. Tydligen måste föräldrarna själva be om att få komma dit, det har personalen eller rektorer inget bestämmande över (tack o lov).
Besvikelsen är för hur man kan bete sig som hon - skälla ut oss för att Ronja gör hennes jobb jobbigt. För att Ronja har en ovanlig sjukdom. Räcker inte det för oss? Ska vi behöva oroa oss för hur den fröken beter sig med Ronja när vi inte är där.
Det borde kanske tilläggas att den här fröken har haft problem redan från början när vi hade möte på dagiset med läkare och rektor, redan då var hon helt anti.
Vi vill bara att våran dotter ska få en så normal uppväxt som möjligt. Hur kan man vara så tom på medmänsklighet? Kan hon inte vara glad för att hennes barn är friska och visa lite sympati istället? Detta är våra liv, bara hennes jobb och så jobbigt är det väl inte att fälla persiennerna så solen går upp i taket istället?
Detta förstörde min dag. Det känns som att någon är emot mitt barn. Någon är arg för att hon finns i dennes liv.
Hur kan man vara så? särskilt när man jobbar med barn..
Otur på högnivå?
Jag börjar skönja en viss rad av otur som förföljer mig.
Först blev min yngsta dotter sjuk, i en väldigt ovanlig sjukdom, det finns bara ca 200personer i hela världen som har den.
Sen blev jag gravid, läkarna ville att jag skulle göra abort först eftersom de inte visste hur alvarligt sjuk min dotter var och sjukdommen är ärftlig så det finns en risk på 25% att den nya bebisen också kommer drabbas. Efter ca 3månader iaf insåg läkarna att dottern har en mildare grad och vi fick deras samtycke. (för mig spelade det ingen jätte roll, jag tänkte inte göra abort ändå).
Ungefär 4månader efter beskedet om sjukdommen, och vi hade börjat anpassa oss efter det och den vanliga vardagen var igång igen, kom nästa överaskning.
Huset som vi hade köpt bara veckorna innan dottern blev sjuk, nu ca 4månader sen, läckte in vatten från taket. Taket som byttes för 2år sen täcks inte av försäkringen eftersom den har en egen hos takläggaren. Men takläggaren tycker inte det är hans fel att det läcker. Så efter en lång rad olika uppborrade hål i taket och ytterligare 2månader efter första läckan, har inte kunnat fastställas vem som ska stå för kostnaden. Vi yrkar på både dolt fel, eftersom förra ägaren visste om det och hade tapetserat över det och att takläggaren gjort fel. Men vilken process och det känns inte som man kommer någonvart alls *suck*. Vi har nu gjort allt vi kunnat och hela situationen hänger i luften, om kostnaden faller på oss eller dolt fel. Vilken tur att man betalar sitt försäkringsbolag höga summor pengar för att inte ens få råd om hur man ska gå tillväga, för att det inte ligger hos dom. Ynkligt.
Sen råkade det hända en insident på jobbet, vi glömde släcka ett ljus i advents tiderna och ljusstaken bran ner. Ingen blev skadad, men polisen kom först till platsen så en polisanmälan gjordes och jag och en kollega blev polisanmälda. Vi blev polisförhörda några veckor senare och fick veta att det kunde leda till 6månaders fängelse eller böter. Där kan jag säga att jag mådde riktigt dåligt. Där hade inte funnits någon möjlighet att betala några böter så det hade fått bli fängelse. I alla fall, för ca 2veckor sedan lade åklagaren ner fallet, vi blev helt friade! dom ansåg att det var ett misstag och inte allmän fara.
Sen händer lite "små" saker runt omkring. Våran diskmaskin gick sönder, men det gör inget, det är ganska rogivande att diska. Några dagar senare, min dator total kraschade, finns ingen möjlighet att rädda. Och sist, men för mig, inte minst, min kamera bara slutade fungera, något tekniskt fel. Det finns inget jag kan göra med den, utan måste köpa en ny.
Här borde ju även läggas till att precis när vi fått lånelöftet för huset och betalat insatsen så fick min man sparken från sitt jobb, med omedelbar verkan.
De flesta av problemen löser sig efter hand. Min man fick chansen att starta eget, något som han inte vågade innan. Min dotter är "allergisk" mot solljus, men hon mår bra så länge hon inte blir utsatt för den, det är lite svårt att anpassa sig efter, men det är inte omöjligt, sommaren kommer bli värre, men just nu är det vinter. Dator kan jag leva utan, jag har en laptop, funkar lika bra. Diskmaskin är bara onödig lyx, visst går det lika bra att diska för hand. Kamera vill jag gärna köpa en ny, det är så mycket lättare att minnas när barnen var små om man har korten som minns åt än när minnet börjar bli lite så där. Men med ekonomin just nu, får den nog tyvär vänta lite. Nytt tak, nödvändig dränering och total rivning av insidan av källaren (mögel) så kommer kamera ganska långt ner på listan.
Det är allt som hänt mig det senaste halvåret.. nu går jag runt och undrar om turen ska vända eller om jag får leva med oturen runtomkring för att jag har tur i kärlek. Men hur man än ser det, så har jag ju tur i oturen iaf.
Först blev min yngsta dotter sjuk, i en väldigt ovanlig sjukdom, det finns bara ca 200personer i hela världen som har den.
Sen blev jag gravid, läkarna ville att jag skulle göra abort först eftersom de inte visste hur alvarligt sjuk min dotter var och sjukdommen är ärftlig så det finns en risk på 25% att den nya bebisen också kommer drabbas. Efter ca 3månader iaf insåg läkarna att dottern har en mildare grad och vi fick deras samtycke. (för mig spelade det ingen jätte roll, jag tänkte inte göra abort ändå).
Ungefär 4månader efter beskedet om sjukdommen, och vi hade börjat anpassa oss efter det och den vanliga vardagen var igång igen, kom nästa överaskning.
Huset som vi hade köpt bara veckorna innan dottern blev sjuk, nu ca 4månader sen, läckte in vatten från taket. Taket som byttes för 2år sen täcks inte av försäkringen eftersom den har en egen hos takläggaren. Men takläggaren tycker inte det är hans fel att det läcker. Så efter en lång rad olika uppborrade hål i taket och ytterligare 2månader efter första läckan, har inte kunnat fastställas vem som ska stå för kostnaden. Vi yrkar på både dolt fel, eftersom förra ägaren visste om det och hade tapetserat över det och att takläggaren gjort fel. Men vilken process och det känns inte som man kommer någonvart alls *suck*. Vi har nu gjort allt vi kunnat och hela situationen hänger i luften, om kostnaden faller på oss eller dolt fel. Vilken tur att man betalar sitt försäkringsbolag höga summor pengar för att inte ens få råd om hur man ska gå tillväga, för att det inte ligger hos dom. Ynkligt.
Sen råkade det hända en insident på jobbet, vi glömde släcka ett ljus i advents tiderna och ljusstaken bran ner. Ingen blev skadad, men polisen kom först till platsen så en polisanmälan gjordes och jag och en kollega blev polisanmälda. Vi blev polisförhörda några veckor senare och fick veta att det kunde leda till 6månaders fängelse eller böter. Där kan jag säga att jag mådde riktigt dåligt. Där hade inte funnits någon möjlighet att betala några böter så det hade fått bli fängelse. I alla fall, för ca 2veckor sedan lade åklagaren ner fallet, vi blev helt friade! dom ansåg att det var ett misstag och inte allmän fara.
Sen händer lite "små" saker runt omkring. Våran diskmaskin gick sönder, men det gör inget, det är ganska rogivande att diska. Några dagar senare, min dator total kraschade, finns ingen möjlighet att rädda. Och sist, men för mig, inte minst, min kamera bara slutade fungera, något tekniskt fel. Det finns inget jag kan göra med den, utan måste köpa en ny.
Här borde ju även läggas till att precis när vi fått lånelöftet för huset och betalat insatsen så fick min man sparken från sitt jobb, med omedelbar verkan.
De flesta av problemen löser sig efter hand. Min man fick chansen att starta eget, något som han inte vågade innan. Min dotter är "allergisk" mot solljus, men hon mår bra så länge hon inte blir utsatt för den, det är lite svårt att anpassa sig efter, men det är inte omöjligt, sommaren kommer bli värre, men just nu är det vinter. Dator kan jag leva utan, jag har en laptop, funkar lika bra. Diskmaskin är bara onödig lyx, visst går det lika bra att diska för hand. Kamera vill jag gärna köpa en ny, det är så mycket lättare att minnas när barnen var små om man har korten som minns åt än när minnet börjar bli lite så där. Men med ekonomin just nu, får den nog tyvär vänta lite. Nytt tak, nödvändig dränering och total rivning av insidan av källaren (mögel) så kommer kamera ganska långt ner på listan.
Det är allt som hänt mig det senaste halvåret.. nu går jag runt och undrar om turen ska vända eller om jag får leva med oturen runtomkring för att jag har tur i kärlek. Men hur man än ser det, så har jag ju tur i oturen iaf.
carpe diem
Sättet vi alla ser på våra liv är olika.
Men en del stressar på så fort att jag undrar hur de egentligen hinner leva. Vad är det de rusar emot? Vart vill de komma så fort? Först till döden? Den tävlingen tänker jag inte vara med i. När det är dags för mig att dö, ska jag glida in med ett leende på läpparna och inte känna att jag gick miste om livet.
I princip eller vad vi vet, man lever bara en gång, så varför inte passa på att njuta av det vackra runt omkring oss? Fånga dagen.
Njut av livet, se det goda i allt iställer för det negativa.
Det gäller att lägga fokusen rätt, ödsla ingen energi.. vem vet, imorgon kanske du är död?
eller världen kanske går under..
Säg inget idag, som du ångrar imorgon. Tänk vilken ångest om den som fick höra det dog och du aldrig fick en chans att be om ursäkt, eller tvärtom.
Carpe diem - fånga dagen
Men en del stressar på så fort att jag undrar hur de egentligen hinner leva. Vad är det de rusar emot? Vart vill de komma så fort? Först till döden? Den tävlingen tänker jag inte vara med i. När det är dags för mig att dö, ska jag glida in med ett leende på läpparna och inte känna att jag gick miste om livet.
I princip eller vad vi vet, man lever bara en gång, så varför inte passa på att njuta av det vackra runt omkring oss? Fånga dagen.
Njut av livet, se det goda i allt iställer för det negativa.
Det gäller att lägga fokusen rätt, ödsla ingen energi.. vem vet, imorgon kanske du är död?
eller världen kanske går under..
Säg inget idag, som du ångrar imorgon. Tänk vilken ångest om den som fick höra det dog och du aldrig fick en chans att be om ursäkt, eller tvärtom.
Carpe diem - fånga dagen
Levnadsvisdom
Det säger mycket om en människa hur hon eller han hanterar dessa tre företeelser: en regning dag, borttappat bagage, hoptrasslade julgransljus.
Med tiden lär man sig oxå...
...att skaffa sig pengar och saker är inte samma sak som att skapa sig ett liv.
...att livet ibland ger dig en andra chans.
...att när man beslutar något direkt från hjärtat, så har man också oftast tagit rätt beslut.
...att även om man känner smärta, behöver man inte ge andra den.
...att oavsett hur gammal man är, har man fortfarande mycket kvar att lära.
...att människor kommer att glömma bort vad man sa och vad man gjort, men de kommer aldrig att glömma hur man fick dom att känna sig.
Tiden väntar inte på någon. Värdesätt varje ögonblick.
Med tiden lär man sig oxå...
...att skaffa sig pengar och saker är inte samma sak som att skapa sig ett liv.
...att livet ibland ger dig en andra chans.
...att när man beslutar något direkt från hjärtat, så har man också oftast tagit rätt beslut.
...att även om man känner smärta, behöver man inte ge andra den.
...att oavsett hur gammal man är, har man fortfarande mycket kvar att lära.
...att människor kommer att glömma bort vad man sa och vad man gjort, men de kommer aldrig att glömma hur man fick dom att känna sig.
Tiden väntar inte på någon. Värdesätt varje ögonblick.
